Veiðinns blogg

Idag var Veiðinn hos Farbror Veterinären (till skillnad från Tant Veterinären som han brukar gå hos) för att röntga höftlederna. Han har inte haft några problem med höfterna, men det är ett ärftligt problem som finns i många stora raser, bl.a. Weimaranern, så det kan vara bra att röntga lederna när hunden är fysiskt färdigvuxen så att man vet hur mycket man kan belasta höfterna. Det är förstås också bra för rasens utveckling, eftersom ju mer statistik som finns, ju bättre kan man utvärdera olika linjer. Lite altruistiskt, alltså, om man nu tror på altruistiska handlingar.

Veiðinns dag började tidigt. Han skulle nämligen promenera upp i centrum och ta Pågatåget. Det var lättare sagt än gjort, för det var nämligen väldigt halt i Höör då det hade kommit ett tunnt snötäcke under natten. Tåget var smockfullt, eftersom ett tidigare tåg ställts in, och Veiðinn fick stå inträngd mellan gymnasieelever som skulle till Eslöv och till Lund. Det var dock inget problem för Veiðinn; han vet att på tåget sitter man fint och man hälsar inte på någon -- förutom konduktören, för konduktörerna hälsar på alla passagerare, även fyrbenta.

I Lund hoppade Veiðinn av. Matte fick också följa med. De letade upp bussen till Dalby och hoppade på. Där satt också en grå ulltuss i storlek Veiðinns huvud, men Veiðinn tittar inte på så små hundar. Sådana kan man ändå inte lika med.

I Dalby hoppade Veiðinn av. Matte också. Sedan promenerade de runt lite, för de var en hel timme för tidiga.


I Dalby sken solen, och där var det minsann ingen snö.

När det bara var tjugo minuter kvar ville Matte gå och sätta sig i väntrummet, och tur var det för det var massor av papper att fylla i. I väntrummet gick Veiðinns halsband sönder, när han försökte att hälsa på en tio år gammal labradortik. Lyckligtvis hade Matte utan anledning packat selen också!

Det var lattjolajbans hos veterinären: trevliga hundar underbara människor, roliga dofter. Det var först när det var Veiðinns tur och Matte fick lyfta upp honom på det gummitäckta bordet det inte var så kul längre. Det där bordet är högt, och har en konstig yta. Veiðinn fick lugnande medel genom en kanyl, och lite till för att han inte somnade till riktigt, och sedan fick Matte gå ut och vänta. Under röntgen började han att vakna till igen, och fick lite mer lugnande. Envis som man är vill man inte ligga och sova när det händer saker, inte.


Här fick Veiðinn så gott mottagande.

Veiðin var jätteduktig hela dagen. Han har hälsat på jättemycket folk, men aldrig med mer än slickar på händerna och lite frustrerat stampande i marken för att man inte får lov att hoppa upp på folk. Han har gått förbi både cyklar och mötande människor utan problem, och har bara dragit efter en hund en gång... då halsbandet gick av. Fast så förvånande är det inte... Veiðinn har lugnat sig väldigt mycket de senaste månaderna. Han blir förstås överlycklig för vad som helst fortfarande, men inte okontrollerad, och harklar sig Matte på ett visst sätt har han börjat att visa lugnande signaler... något han inte gjort särskilt tydligt tidigare.

Efter veterinärsbesöket hälsade Veiðinn på Morfar i Staffanstorp. Det är ju inte mer än tio-femton minuter bort.


Mys i kökssoffan.


Äntligen frukost. Fastande hundar blir rätt trötta efter lugnande meddel.


Röntgenplåtarna skall nu bedömmas av kennelklubbens veterinär innan vi får något resultat, så nu håller vi tummarna!

Jaha, då var det "bara" mentalbeskriving kvar då av de där absoluta minimumsakerna man borde göra. Det får kanske vänta ett litet litet tag till, även om han börjar bli lite vuxnare mentalt.

Idag hälsade Veiðinn på hos fru veterinären. Eftersom han envisades med att springa efter cyklar vid ån missade Matte och Veiðinn bussen in i byn och fick gå... men Veiðinn fick en timme extra träning i att gå fint och att inte hoppa efter cyklar! Nere i byn var det inte cyklarna som var ett problem, utan alla småbarn som sprang överallt. Några spelade fotboll... då var Veiðinn inte glad att han satt i koppel. Allt som allt var han ganska duktig. Det var andra hundar som han nästan helt lyckades gå förbi, innan de gjorde "utfall" och han blev stressad. Helt förbi kom han en mellanpudel och en tant med rullator... men så fick mellanpudeln fnatt, slängde sig efter Veiðinn och välte nästan tanten.

Hos veterinären var det lika skoj som det brukar. Veiðinn var den lugnaste vovven i väntrummet och en svart cockerhane fjäskade något otroligt för Veiðinn, som bara var överlycklig att han fått en ny kompis. Innan det var dags att gå in fick Veiðinn ställa sig på vågen i väntrummet. 31,6kg väger lillskiten. Därför fick han sitta fint på golvet när han fick sin spruta, istället för att stå på bordet. Veterinären tyckte att han var lugn och duktig, och noterade att han hade mognat.

Hem fick Veiðinn åka buss. Det är alltid kul att åka buss. Denna var ganska full, så han fick sitta i ett säte långt bak i busen. Hela resan satt han med ryggen mot framförvarande säte, tassarna på sitt eget ryggstöd, och flirtade med gubben bakom.

Det har varit en spännande dag. Strax innan det bar av till veterinären blev det en del lekande med Snobben, som lyckades smita hemifrån. Hur han kom in i trädgården är ett mysterium, eftersom grannen Gunnar har byggt ett nytt fint högt staket...

Veterinären tyckte att såret såg hemskt fult ut, men Matte hade i alla fall lyckats få det rent och torrt, så det verkade inte vara så farligt. Det limmades, eftersom det var för sent att sy det, och sedan fick Veiðinn bandage och antibiotikasprutor.

Veterinären tyckte att han var väldigt lugn och lätthanterad, så han fick slippa den hemskt äckliga munkorgen även när hon pillade med såret.

Nu ska han gå så här tills på söndag. Sedan får han ta av sig bandaget. Låter han bli att slicka på såret så kan han då även få ta av sig kragen, annars får den sitta på tills såret ser lite bättre ut. Piller ska han ha tre om dagen i tio dagar.

Veiðinn vägde sig i väntrummet innan han gick in. 28,4 kg väger lillkillen.