Veiðinns blogg

Som hundägare har man ett otroligt ansvar. En hund kan inte berätta för dig när allt inte står rätt till; de kan inte beklaga sig över sin hårda mage eller krassliga hals, och de berättar inte när de har ont i huvudet eller öronen. Det är upp till hundägaren att se de små tecknen och tolka dem.

Det gör en lätt lite nojjig. Är man inte själv hypokondriker blir man det lätt å sin hunds vägnar. Man lägger märke till sådant som att hundens fånga-köttbullar-i-luften statistik har försämrats något de senaste dagarna och går och undrar om det är något med ögonen, eller kanske med huvudet och OJ där snubblade han till, kanske är det i balanssinnet felet sitter. Hade man själv plötsligt haft lite svårare att fånga bollar i ett par dagar hade man förmodligen inte märkt det. Hade man dessutom kanske varit lite förkyld, så som man är i vintertider, hade man skyllt allt på förkylningen. Hundar kan inte beklaga sig över sin förkylning, så alla små avvikelser måste naturligtvis komma från allvarliga fel.

Största rädslan när man har en hund modell större är förstås magomvridning. Magomvridning är ett akut tillstånd -döden kan infalla redan efter en halvtimme- som ofta har mycket alldagliga symptom. Problemet består av att magen har vridits om, så att gas och övrigt maginnehåll inte kan lämna magsäcken i någon riktning. Hunden beskrivs ofta som att inte vara "riktigt sig själv". Den är utmattad, eller kanske orolig och vill inte gärna ligga stilla. Sista revbenet buktar något mer än vanligt -men när man står där och trycker på revbenen minns man naturligtvis inte längre om det där sista revbenet brukar bukta så här mycket. Hunden kan ha andningsproblem, och har man riktig tur ser man att den försöker spy men inte kan.

Idag har Veiðinn varit väldigt slö, vilket naturligtvis kan förklaras med att han inte har haft en lugn stund sedan Annandag jul, med allt omkringfarande och gästerna igår. Han vankade av och an oroligt, och pep till ibland, vilket naturligtvis kan vara för att Husse gick ut i studion och alldeles precis efter smälldes ett helt batteri fyrverkerier av när han inte hade koll på hela flocken. Sedan började flåsandet, och dregglandet. Detta var efter fyrverkerierna och hade ingen märkbar anledning. Tarmen är spänd. Brukar sista revbenet bukta så här mycket? Vill han dricka något? Nej. Hur länge vågar man vänta innan man ringer veterinären, när hunden kan vara död om 30 minuter?

Då fylls rummet av en väldigt sur lukt.

Hunden lägger sig ner till rätta, flåsar inte alls längre, och tycker plötsligt att tillvaron verkar rätt mycket trevligare.

...på tal om folk som springer till doktorn veterinären varje gång de hunden har en fis på tvären.

Idag kom "Mormor" och "Morfar" förbi en kort stund efter att ha varit uppe i "Moster" Angelicas sommarstuga. "Morfar" och Veiðinn lekte lite stojigt och Veiðinn flög genom luften, många meter, och landade på sitt högra bakben som vek sig under honom och såg riktigt läskigt ut. Han sa inget, men satte sig och drog ihop sitt stackars ben och skuttade sedan trebent bort och lutade sig mot Matte för stöd.

Just i den stunden stannade Husses bil utanför grinden. Plötsligt kunde Veiðinn inte bara stå på alla fyra, utan även stödja på det skadade benet och springa runt och hämta bollar och leka. Riktigt 100% stödjer han inte, så lite extra koll och massage på musklerna får han ha, men vilket skådespeleri man kunde framföra för Matte och "Mormor" och "Morfar" då...