Veiðinns blogg

Ibland kanske man bör se över sina träningstekniker lite oftare. Veiðinns apportering har inte gått framåt alls på länge. Det har varit tråkigt och frustrerande, för alla parter. I förgår bestämde jag mig för att börja om på helt ny kula, och istället för alla övningar i Helen Philips' Clicker Gundog plockade jag upp Berry, Emmen och Smiths Positive Gundogs och bestämde mig för att köra med deras lite mer "straight forward" idéer. Finliret med bakdelskontroll, sitta framåt, sitta bakåt o.s.v. kan man ändå använda Clicker Gundog till, eftersom det ska tränas seperat.

Det är inget tvivel om att Philips' bok egentligen är "bättre"; den är otroligt mycket mer ingående, mer utförlig, och Helen Philips sysslar med kontinentala stående fågelhundar (Ungersk Vizsla), medan Positive Gundogs är till hälften en introduktion i clicker, till hälften en apportörbok, men det betyder ju inte att den inte är användbar.

Än så länge har det gått framåt. För tre dagar sedan tog Veiðinn dummyn och höll den en pytteliten stund, två gånger. Sedan vände han bort huvudet och undvek den allt vad han kunde, eller så började han att spotta ut den omedelbart och sedan vägrade att öppna munnen. I eftermiddag har han rusat ut och hämtat dummyn, och levererat den i min hand (inget kommando ännu), gång efter gång efter gång. Inget finlir, men framgång... och får han den håller han den tills man ber om att få den tillbaka (inte heller något kommando ännu).

Ikväll flyttar det in lite svartfågel i frysen. Det är väl inte aktuellt riktigt ännu, men fortsätter det att gå framåt så får vi förhoppningsvis snart nytta av dem.

Om inget annat blir det kul att se grannens min. Han är snäll, men är duktig på att avbryta träning genom att vissla på hunden för att hälsa, och på att kalla alla träningsredskap för "ny leksak". Har man död fågel, kanske man inte uppfattas som någon som lallar runt i trädgården med sin ouppfostrade kelgris. Grannen har lite konstig syn på hundhållning ibland. T.ex. så skäller Veiðinn från det att vi låser dörren tills han ser oss öppna grinden för att vi har gjort misstaget att ta med honom när vi går hemifrån - hundar som alltid har stannat hemma blir inte sådana (hur ska han rastas, komma till veterinären, aktiveras o.s.v.?). Lite svårt att bli irriterad förstås, när de är så trevliga och kommer med gamla bollar till Veiðinn när de städar förrådet.

Veiðinn förföljer Matte, som försöker att ta en bild, för att överlämna dummyn.

Idag har Veiðinn tränat roliga trick som "tunnel" -- att springa mellan Mattes ben, och börjat träna på att snurra runt. Man får dock inte träna det senare för mycket, för då börjar han att vingla runt när han ska komma och få sin godisbit, och blir till sist så yr att han inte vill vara med längre.