02/28/2008, 17:29
Veiðinn fyller vuxen!!
Utveckling, Fotografier
Vi gratulerar även på tvåårsdagen
systrarna Dottie, Luna, Maja, Chiara och Nike, samt bror Dexter!
Så här såg Veiðinn ut när han skiljdes från sina syskon.
06/08/2006, 22:18
lek och valpkurs
Utveckling, Lek, Fotografier, Hundägartankar
Idag har varit en stor stor dag för Veiðinn. Först var han ute och sprang när Matte städade färdigt i källaren. Sedan kom bästa kompisen, Snobben, på hembesök för första gången. Först blev Veiðinn vettskrämd när Matte kom med den vita storpudeln, och rusade in i källaren och ställde sig i trappan upp till bostadsplan. Sedan ropade Matte, så kom Veiðinn och såg plötsligt att det var Snobben och blev istället jätteglad.
Det blev fullt bus direkt.
Veiðinn må ha varit den som jagade mest...
...men han blev också nedbrottad mest.
Gav sig gjorde han inte heller.
Veiðinn lekte Snobben alldeles fördärvad -han var var smutsig och trött, men Veiðinn klättrade likväl över honom (så Matte fick gå hem med Snobben så att han fick vila lite innan han blev alldeles för trött på valpen).
Under tiden de lekte hade Mattes far kommit på besök, men det blev inte många valppussar där inte, för Veiðinn var för upptagen för att ens tigga när människorna satt ute och fikade i trädgården.
När Mattes far åkt, och Snobben var borta, kom Husse hem och master:ade dagens inspelning. Veiðinn lade sig tillrätta på ett par fula täcken, som Husse och Matte använde att linda möbler med när de flyttade, han hittade i källaren. Sedan låg Veiðinn där och tittade på när Matte hängde tvätt och tvättade trappan.
Det är gött i solen.
Husse och Matte fick i sig lite mat, Matte hann stoppa ner det nytorkade levergodiset i en påse, och sedan bar det av till valpkurs. Detta var Veiðinns första lektion. Det var egentligen andra kurstillfället, för Veiðinn satt som första reserv och kom inte in förrän efter första lektionen varit och en plats visade sig ledig. Varken Husse eller Matte var särskilt imponerade.
Recension av valpkurs
Matte har egentligen inget emot när folk talar nedanför hennes nivå för att vara snälla och hjälpsamma (även om hon föredrar "drill sergent"-stilen). Det är först när det finns andra negativa aspekter som detta blir riktigt retligt (Husse däremot undrar varför vi ska betala 600kr plus medlemskap för att någon ska kunna upprepa grundläggande hundvett gång på gång på gång).
En sådan sak kan vara när någon försöker att inbilla henne att de känner just hennes hund bättre än vad hon gör. Folk som talar ner och tycker att de kan "hundar" är en sak, de som tycker att de kan individerna är en annan. Det är helt enkelt inte sant. Husse och Matte vet faktiskt varför instruktören (som i ärlighetens namn bara försökte att vara hjälpsam) lyckades få Veiðinn intresserad av godiset när inte Husse kunde, och det hade inget med "vifta mer med handen och lura honom" att göra. Veiðinn var redan jätteintresserad av instruktören och hoppade och slickade på denna nya (och därmed intressanta) människa. Hon hade kunnat räcka ut tungan och tungan hade varit det mest intressanta i världen.
Husse och Matte motsade sig också motsägelsefullheten som var närvarande hela tiden. Vi ska vara konsekventa med våra hundar, sägs det, men tydligen inte med oss själva och varandra. Veiðinn tränar klicker. Vad trevligt, klicker är bra, sägs det, och en av instruktörerna tränar själv klicker -dock inte äkta klicker, utan lockar med godis. Naturligtvis, sägs det, får vi träna utan att locka, "det tar mer tålamod men när det sitter så sitter det verkligen". Vad bra! Det är precis så vi tränar, förklarar Matte. I nästa sekund uppmanas vi till att locka. Hunden sitter ju inte sidan om oss, utan framför (som han har lärt sig hitintills). Locka. Locka mer. Locka så här. "Träna så som ni gör hemma". Locka så här "för se så bra det går".
Lite arg blev nog Matte också då hon blev tillsagd (med välmenande ton) att Veiðinn uppenbarligen inte kunde kommandot >sitt< "ordentligt" eftersom han inte gjorde det precis i början när en helt ny, stirrig, spännande situation uppstod -- även om kaffepaussnacket gick ut på att "ja, i nya situationer får man ofta ta ett steg tillbaka i träningen". Husse och Matte försökte, faktiskt, genom att några steg längre bort från gruppen (för att vänja Veiðinn vid att hundarna var där) och då gick det bättre stundvis, men det envisades med att han skulle gå mycket närmre och att vi skulle sätta kravet på en högra nivå. Resultaten var naturligtvis en stirrig hund som hängde i kopplet och inte brydde sig om något annat än grannhunden. Vad hände med det där snacket i kaffepausen som var så viktigt? Klart, hunden mår säkert mycket sämre av att långsamt arbeta sig upp till det som är svårt, och alltid göra rätt och få mycket beröm, än att få ett svårt prov, höga krav, och bara göra fel hela tiden.
Husse reagerade också starkt på motsägelserna, framförallt hade han en mycket god poäng om något som också diskuterades i kaffepausen: träningslängd. Man ska inte träna länge alls med en valp. "Ett par upprepningar är bra, sedan slutar vi och fortsätter senare, men NU tränar vi mycket längre än vad man ska för det är mer behändigt för OSS". Vem är det som ska lära sig egentligen, och på vems villkor?
Kontakten var särskilt dålig med Veiðinn idag. Det var så mycket nytt att han hängde i kopplet och gick bara att få kontakt med ibland (men då var han duktig). Vi blev tillsagda att börja göra exakt de övningarna vi har gjort ett tag nu. Sedan fick vi öva lite mer kontakt vid sidan om gruppen eftersom inget av instruktörens säkra tips fungerade. Däremot, när Matte lyckats få Veiðinn så stirrig (på instruktörens uppmaning) att han kastade tassarna runt hennes ben, bet hårt i hennes knä och juckade med höfterna, då var det jättebra för se, han tar kontakt!
Vi hade nog helst sett fler övningar i stil med de lektionen började med --att gå runt lite, att någon utan hund hälsar på ägaren utan att hälsa på hunden, att en främmande kommer fram och tar på hunden lite, o.s.v. Passivitet runt andra hundar hade också varit en trevlig övning, annat än just vid kaffepausen (för då passar det ju oss bra). Mer avstånd i början och sedan växande gruppgemenskap hade också varit trevligare.
Som det var idag fick Veiðinn inte ut något alls ur det, förutom att han blev hes av att dra i koppel, slutkörd i huvudet och proppades full med godis på ett helt annat sätt än när han vanligtvis tränar. Husse och Matte fick inte ut något av det heller... eller, ja, beröm fick de ju när de stressat hunden till att bitas. Instruktörerna är säkert duktiga hundmänniskor, och menade absolut väl, men ska man lära Veiðinns Husse och Matte något måste man vara konsekvent -och inte locka.
Vad vi faktiskt lärde oss var att Veiðinn gillar riktigt högljudda gummipipleksaker. En sådan får vi skaffa. Det enda han har som piper är bungee-kossan.
Det blev fullt bus direkt.
Veiðinn må ha varit den som jagade mest...
...men han blev också nedbrottad mest.
Gav sig gjorde han inte heller.
Veiðinn lekte Snobben alldeles fördärvad -han var var smutsig och trött, men Veiðinn klättrade likväl över honom (så Matte fick gå hem med Snobben så att han fick vila lite innan han blev alldeles för trött på valpen).
Under tiden de lekte hade Mattes far kommit på besök, men det blev inte många valppussar där inte, för Veiðinn var för upptagen för att ens tigga när människorna satt ute och fikade i trädgården.
När Mattes far åkt, och Snobben var borta, kom Husse hem och master:ade dagens inspelning. Veiðinn lade sig tillrätta på ett par fula täcken, som Husse och Matte använde att linda möbler med när de flyttade, han hittade i källaren. Sedan låg Veiðinn där och tittade på när Matte hängde tvätt och tvättade trappan.
Det är gött i solen.
Husse och Matte fick i sig lite mat, Matte hann stoppa ner det nytorkade levergodiset i en påse, och sedan bar det av till valpkurs. Detta var Veiðinns första lektion. Det var egentligen andra kurstillfället, för Veiðinn satt som första reserv och kom inte in förrän efter första lektionen varit och en plats visade sig ledig. Varken Husse eller Matte var särskilt imponerade.
Recension av valpkurs
Matte har egentligen inget emot när folk talar nedanför hennes nivå för att vara snälla och hjälpsamma (även om hon föredrar "drill sergent"-stilen). Det är först när det finns andra negativa aspekter som detta blir riktigt retligt (Husse däremot undrar varför vi ska betala 600kr plus medlemskap för att någon ska kunna upprepa grundläggande hundvett gång på gång på gång).
En sådan sak kan vara när någon försöker att inbilla henne att de känner just hennes hund bättre än vad hon gör. Folk som talar ner och tycker att de kan "hundar" är en sak, de som tycker att de kan individerna är en annan. Det är helt enkelt inte sant. Husse och Matte vet faktiskt varför instruktören (som i ärlighetens namn bara försökte att vara hjälpsam) lyckades få Veiðinn intresserad av godiset när inte Husse kunde, och det hade inget med "vifta mer med handen och lura honom" att göra. Veiðinn var redan jätteintresserad av instruktören och hoppade och slickade på denna nya (och därmed intressanta) människa. Hon hade kunnat räcka ut tungan och tungan hade varit det mest intressanta i världen.
Husse och Matte motsade sig också motsägelsefullheten som var närvarande hela tiden. Vi ska vara konsekventa med våra hundar, sägs det, men tydligen inte med oss själva och varandra. Veiðinn tränar klicker. Vad trevligt, klicker är bra, sägs det, och en av instruktörerna tränar själv klicker -dock inte äkta klicker, utan lockar med godis. Naturligtvis, sägs det, får vi träna utan att locka, "det tar mer tålamod men när det sitter så sitter det verkligen". Vad bra! Det är precis så vi tränar, förklarar Matte. I nästa sekund uppmanas vi till att locka. Hunden sitter ju inte sidan om oss, utan framför (som han har lärt sig hitintills). Locka. Locka mer. Locka så här. "Träna så som ni gör hemma". Locka så här "för se så bra det går".
Lite arg blev nog Matte också då hon blev tillsagd (med välmenande ton) att Veiðinn uppenbarligen inte kunde kommandot >sitt< "ordentligt" eftersom han inte gjorde det precis i början när en helt ny, stirrig, spännande situation uppstod -- även om kaffepaussnacket gick ut på att "ja, i nya situationer får man ofta ta ett steg tillbaka i träningen". Husse och Matte försökte, faktiskt, genom att några steg längre bort från gruppen (för att vänja Veiðinn vid att hundarna var där) och då gick det bättre stundvis, men det envisades med att han skulle gå mycket närmre och att vi skulle sätta kravet på en högra nivå. Resultaten var naturligtvis en stirrig hund som hängde i kopplet och inte brydde sig om något annat än grannhunden. Vad hände med det där snacket i kaffepausen som var så viktigt? Klart, hunden mår säkert mycket sämre av att långsamt arbeta sig upp till det som är svårt, och alltid göra rätt och få mycket beröm, än att få ett svårt prov, höga krav, och bara göra fel hela tiden.
Husse reagerade också starkt på motsägelserna, framförallt hade han en mycket god poäng om något som också diskuterades i kaffepausen: träningslängd. Man ska inte träna länge alls med en valp. "Ett par upprepningar är bra, sedan slutar vi och fortsätter senare, men NU tränar vi mycket längre än vad man ska för det är mer behändigt för OSS". Vem är det som ska lära sig egentligen, och på vems villkor?
Kontakten var särskilt dålig med Veiðinn idag. Det var så mycket nytt att han hängde i kopplet och gick bara att få kontakt med ibland (men då var han duktig). Vi blev tillsagda att börja göra exakt de övningarna vi har gjort ett tag nu. Sedan fick vi öva lite mer kontakt vid sidan om gruppen eftersom inget av instruktörens säkra tips fungerade. Däremot, när Matte lyckats få Veiðinn så stirrig (på instruktörens uppmaning) att han kastade tassarna runt hennes ben, bet hårt i hennes knä och juckade med höfterna, då var det jättebra för se, han tar kontakt!
Vi hade nog helst sett fler övningar i stil med de lektionen började med --att gå runt lite, att någon utan hund hälsar på ägaren utan att hälsa på hunden, att en främmande kommer fram och tar på hunden lite, o.s.v. Passivitet runt andra hundar hade också varit en trevlig övning, annat än just vid kaffepausen (för då passar det ju oss bra). Mer avstånd i början och sedan växande gruppgemenskap hade också varit trevligare.
Som det var idag fick Veiðinn inte ut något alls ur det, förutom att han blev hes av att dra i koppel, slutkörd i huvudet och proppades full med godis på ett helt annat sätt än när han vanligtvis tränar. Husse och Matte fick inte ut något av det heller... eller, ja, beröm fick de ju när de stressat hunden till att bitas. Instruktörerna är säkert duktiga hundmänniskor, och menade absolut väl, men ska man lära Veiðinns Husse och Matte något måste man vara konsekvent -och inte locka.
Vad vi faktiskt lärde oss var att Veiðinn gillar riktigt högljudda gummipipleksaker. En sådan får vi skaffa. Det enda han har som piper är bungee-kossan.
