Veiðinns blogg

Veiðinn har kommit på ett nytt fint sätt att få uppmärksamhet, och säga att han vill ha godis.

Först var det att springa och hämta något i tvättkorgen. Man får ju (d.v.s. fick som valp och unghund) godis om man lämnar över något fort, och om inte godis får man i alla fall uppmärksamhet.

Häromdagen uppträdde det nya beteendet för första gången: släck lyset i rummet där Husse och Matte sitter. Tyvärr blir det nog en vana, för man kan ju inte hålla sig för skratt när hunden helt oannonserat bara går och slår av strömbrytaren.

Idag fick Veiðinn späck till middag. Husse, som var ute i studion, kom in och berättade för Matte att Veiðinn bara sprang omkring med sin späckbit i munnen och pep, så Matte gick ut för att kolla läget. Veiðinn verkade vilja bli jagad med sin späckbit, inte äta den, så Matte tog med honom in där han kunde äta i lugn och ro.

Veiðinn har fått stora späckbitar förut, utan att reagera på det, men kanske var detta från en särskilt underligt luktande galt, eller så var konsistensen annorlunda, för väl inomhus lade han späcket på golvet, cirkulerade det, gick ibland och ställde sig hos Matte eller under skrivbordet för stöd, reste ragg och morrade, ibland dovt, ibland frustrerat på späcket.

Matte fick ta späcket från honom och skära upp det i tuggvänliga bitar, och då blev vovven glad och åt allt omedelbart.

Han har alltså motorfunktionerna förfölja (modifierat i ställande), jaga, grip-bett (apportera) och förtära, men saknar döds-bettet (sönderslitande). Han visste att späcket skulle förtäras, men vägen dit var oklar.

Som hundägare har man ett otroligt ansvar. En hund kan inte berätta för dig när allt inte står rätt till; de kan inte beklaga sig över sin hårda mage eller krassliga hals, och de berättar inte när de har ont i huvudet eller öronen. Det är upp till hundägaren att se de små tecknen och tolka dem.

Det gör en lätt lite nojjig. Är man inte själv hypokondriker blir man det lätt å sin hunds vägnar. Man lägger märke till sådant som att hundens fånga-köttbullar-i-luften statistik har försämrats något de senaste dagarna och går och undrar om det är något med ögonen, eller kanske med huvudet och OJ där snubblade han till, kanske är det i balanssinnet felet sitter. Hade man själv plötsligt haft lite svårare att fånga bollar i ett par dagar hade man förmodligen inte märkt det. Hade man dessutom kanske varit lite förkyld, så som man är i vintertider, hade man skyllt allt på förkylningen. Hundar kan inte beklaga sig över sin förkylning, så alla små avvikelser måste naturligtvis komma från allvarliga fel.

Största rädslan när man har en hund modell större är förstås magomvridning. Magomvridning är ett akut tillstånd -döden kan infalla redan efter en halvtimme- som ofta har mycket alldagliga symptom. Problemet består av att magen har vridits om, så att gas och övrigt maginnehåll inte kan lämna magsäcken i någon riktning. Hunden beskrivs ofta som att inte vara "riktigt sig själv". Den är utmattad, eller kanske orolig och vill inte gärna ligga stilla. Sista revbenet buktar något mer än vanligt -men när man står där och trycker på revbenen minns man naturligtvis inte längre om det där sista revbenet brukar bukta så här mycket. Hunden kan ha andningsproblem, och har man riktig tur ser man att den försöker spy men inte kan.

Idag har Veiðinn varit väldigt slö, vilket naturligtvis kan förklaras med att han inte har haft en lugn stund sedan Annandag jul, med allt omkringfarande och gästerna igår. Han vankade av och an oroligt, och pep till ibland, vilket naturligtvis kan vara för att Husse gick ut i studion och alldeles precis efter smälldes ett helt batteri fyrverkerier av när han inte hade koll på hela flocken. Sedan började flåsandet, och dregglandet. Detta var efter fyrverkerierna och hade ingen märkbar anledning. Tarmen är spänd. Brukar sista revbenet bukta så här mycket? Vill han dricka något? Nej. Hur länge vågar man vänta innan man ringer veterinären, när hunden kan vara död om 30 minuter?

Då fylls rummet av en väldigt sur lukt.

Hunden lägger sig ner till rätta, flåsar inte alls längre, och tycker plötsligt att tillvaron verkar rätt mycket trevligare.

...på tal om folk som springer till doktorn veterinären varje gång de hunden har en fis på tvären.